Farmors tur

Eftersom farfar och pappa har fått var sin liten hyllning på sina respektive födelsedagar så måste ju farmor självklart få en hon också i rättvisans namn. Idag för 114 år sedan föddes hon, Signe Ingeborg.

Jag minns farmor som en kvinna som begåvats med en stor portion humor. Hon kunde få en skrattattack nästan när som helst och åt de mest dråpliga saker - något som någon sa eller något annat som hon såg komik i. Hon och mormor var nästan som två tonårstjejer när de kom igång och de fick ibland gå till var sitt rum för att kunna sluta skratta. Farmor var snäll och hon jobbade nog en del på att skämma bort mig som var enda barnbarnet.

Den här bilden bör ha tagits någon gång i mitten av 1950-talet. Klänningen farmor har på sig är hallonröd med ett svart tyllöverdrag med svarta prickar på. Det blir lite nyckelpigeeffekt av det och det är verkligen jättefint. Jag vet att hon hade denna klänning på sig på mina föräldrars bröllop 1956 men jag tror att den här bilden är från någon annan festlighet. Idag hänger klänningen i min garderob och jag har planer på att använda den själv inom en inte alltför avlägsen framtid.

Grattis lilla farmor! Jag saknar dig och jag tror att du skulle bli glad om du såg hur fin din klänning fortfarande är.

Våffeldagen - pappas födelsedag

Ja, jag vet att det var igår, men jag orkade faktiskt inte då. Arbetsdagarna har varit hemska (när det gäller antalet timmar) den här veckan och igår stupade jag i säng nästan så snart jag kom hem. Som tur var hann jag äta en våffla eller två först. Själv tänker jag mer på den 25 mars som min fars födelsedag än som våffeldagen.


Min pappa gillade inte, som jag nog har nämnt i tidigare inlägg, att bli fotograferad. Det var svårt att fånga honom på bild för han var ganska vaksam och såg till att vara skymd för det mesta. På den här bilden kom han dock inte undan. Jag vet inte om jag kanske har skrivit om den tidigare, men i så fall får vi kalla det en favorit i repris. Det här är på Koster där mamma, pappa och jag tillbringade en veckas semester tillsammans med moror och morfar. Uppenbarligen blev jag lite trött under den här promenaden och somnade där jag satt på pappas axlar. Kanske är vi på väg hem från pensionatet där vi åt våra måltider. Det faktum att han måste hålla fast sin dotter så hon inte ramlar ner gör att han inte kan använda händerna som skydd utan är helt försvarslös när mamma riktar kameran mot honom. Men en mysig bild blev det och även om den har blivit lite blekt är det en av de bilder jag gillar bäst i mors och fars diabildsarkiv.

Idag skulle pappa ha fyllt 88 år. Grattis PA! Jag ska skåla för dig i morgon när det är fredag.

 (Om någon undrar över den halva personen i bildens vänsterkant så är det mormor som har kommit med på ett hörn.)

Farfars födelsedag

Idag skulle min farfar, Sanfrid, ha fyllt 109 år. Farfar föddes den 17 mars 1906 som äldsta barnet till Carl August och Selma Charlotta Ek. Nu är det där med äldst en sanning med viss modifikation eftersom han förvisso var det äldsta av sina syskon men när han föddes hade Selma Charlotta och Carl August redan fått fem barn som alla låg på kyrkogården. När farfar föddes var Selma Charlotta 27 år, hade fött sex barn och alltså begravt fem av dem. På bilden här sitter farfar i sin fars knä och hans närmaste yngre syskon i mors. Farfar kan vara två-tre år så bilden bör vara från 1908 eller möjligen 1909.

Såvitt jag vet var farfar ett friskt barn - i vilket fall överlevde han till vuxen ålder, med viss marginal, och var lite av en friskus. Han badade till exempel i sjön varje dag till långt fram på hösten. Han brukade ringa och tala om att han minsann hade cyklat till sjön badat och att det var "frickst", vilket kanske inte var en underdrift när vi kom fram i november och Vänern var stor, grå, tämligen kylslagen och föga inbjudande.

Farfar var en person som det inte fanns någon stress runt. I varje fall upplevde jag det så. Jag älskade att gå runt på kyrkogården med honom och titta på gravstenar och vattna blommor, vilket jag har berättat i ett tidigare inlägg. Kanske blev även han stressad någon gång men han dolde det väl. Till och med en gång när det uppstod en liten incident som hade kunnat bli en eldsvåda löste han det med totalt lugn. Det var bara jag som grät och blev skräckslagen.

Jag tror att han var en person som vistades betydligt mer utomhus än inomhus. Han och farmor brukade sitta på en bänk på torget om somrarna och titta på folk eller prata med gamla bekanta. Har man bott hela livet på ett och samma ställe så kommer det väl alltid förbi någon som känner och som man kan prata bort en stund med. Ibland stod han i ett gathörn vid torget i stället. Där kunde han stå ensam eller pratandes med någon annan farbror. Det var liksom mer regel än undantag att farfar fanns någonstans vid torget varje gång vi hade vägarna förbi där. Att han tillbringade all den där tiden vid Skandinaviens mittpunkt hade han nog ingen aning om. Det är ett senare påfund.

Grattis på födelsedagen farfar. Jag saknar dig!

Mormor och jag

Jag har i ett tidigare inlägg berättat en del om att jag tillbringade mycket tid hos min mormor när jag var barn och jag har även berättat en del om hennes familj. Idag är det 105 år sedan hon föddes och hon får ett litet blogginlägg till.

Mormor var fantastisk på att laga mat. Jag brukade gå hem till henne och Poa efter skolan och då fanns det alltid mat redo. God mat. Mina favoriter var kokt fisk med citronsås och dillkött. Det kanske inte låter så modernt, men gott var det. Förutom middagsmat var hon duktig på att baka våfflor, bullar och kakor, koka äppelmos och konservera svamp. Den där svampen blev inte alltid så gammal eftersom hon hade ett barnbarn som åt upp den innan hon ens hade hunnit sätta locket på burkarna.

En dag när mormor och Poa (som morfar alltid fick heta) hade gett sig ut på en cykeltur kom de till ett litet ställe som heter Östevatten. Jag tror att de hade varit förbi där flera gånger och sett att där stod en stuga som såg ut att vara tom och öde. De frågade ägarna om de kunde få hyra den och det gick bra. Det här bör ha varit 1961 efter vad jag hörde mormor säga. De hyrde sedan den här stugan i ganska många år. Den låg inte mer än en knapp mil från deras bostad så det var ingen stor apparat att ta sig dit. Bilen de tog sig dit med ska jag emellertid avhandla i ett annat sammanhang där Poa får vara huvudperson. I stugan fanns där inget rinnande vatten utan bara en gammal brunn på fem minuters promenadavstånd en granntomt. Vi drack aldrig vattnet därifrån. Brunnen var belägen i en mycket blöt "surhåla" och man fick gå på spänger för att komma fram till den. Kvalitén på innehållet var nog ganska tvivelaktig. I stället tog vi med vatten hemifrån till kaffet och saften. Att det var utedass torde vara självklart.

På bilden här, som är från strax efter att de börjat hyra befinner mormor och jag oss i trädgården utanför stugan. Vi har haft mycket roligt år detta foto. Vi ser båda otroligt bedrövade ut, som om världen hade rasat samman,  men ingen kom efteråt ihåg om något hade hänt. Kanske är det helt enkelt så att fotografen bara råkat fånga oss i ett mindre smickrande ögonblick. Stugan ser inte ut att vara i särskilt bra skick och jag minns att den målades om ganska snart efter att mormor och Poa hade börjat vara där.

Jag minns att trädgården var rätt så stor och att det var möjligt att leka och smyga runt bland buskar och träd. Riktigt bra för ett någorlunda fantasifullt ensambarn. Det blev sällan långtråkigt. Skogen fanns på andra sidan vägen - man kan ana den bakom mormor på bilden - och där fanns det bär och lite svamp. Bär och svamp var betydligt mer mormors avdelning än min (och mammas vad jag förstår- hon hade ju genomlidit bärplockandet tidigare och nog inte till fullo uppskattat det). Mormor plockade och plockade och fyllde stora kärl medan jag mest stoppade i munnen och tyckte att tog en evighet innan det ens blev bottenskyla, 10-20 bär skulle jag tro, i min lilla kopp. Till saken hör också att mormor var ganska beskyddande av sig, för att uttrycka sig milt, vilket innebar att hon var livrädd för att jag skulle gå vilse, träffa på ormar eller andra vilda och farliga djur, vilket i sin tur innebar att friheten i skogen blev lite begränsad. Mamma råkade nog lite värre ut än jag när det gäller detta. Hon har berättat att hon blev kommenderad att sitta still på en sten och sitta där medan mormor plockade sina bär och att det kunde ta en god stund. Riktigt så illa har jag inget minne av att det var men kanske hade mormor slappnat av lite med åren. Många minnen finns det och massor av bilder vilket gör att mormor på något sätt finns kvar hos oss. Det känns bra.

Grattis på födelsedagen mormor lilla.

Valreflektion

Ingenting är längre som förut.

Alla gamla sanningar är slut.

Alla gamla sånger dom är vals och stämmer inte alls.

                                                       Anders Fugelstad

För ungefär 30 år sedan tillträdde en man som heter Bengt Westerberg som partiledare för Folkpartiet. Han stod för förnyelse och framåtanda och lyfte sitt parti till oanade procentmässiga höjder i sitt första val. Redan i det andra hade ”westerbergeffekten” avtagit och så småningom försvann den helt. Folkpartiet hamnade efter några år åter på nivåer som var mer normala för tiden i slutet av 1900-talet. KD var med om något liknande i slutet av 1990-talet: ett par år gick valresultatet upp, sedan sjönk det till ungefär den procentandel som partiet haft före toppen. I årets val var det moderaterna som drabbades. De har haft bra siffror under ett par val men nu gått tillbaka till ungefär den nivå där de har legat de senaste decennierna.  I sig inget konstigt. Reinfeldteffekten har avtagit.  Ibland går det bra, ibland går det sämre. Det är normalt i politiken.

Om man kan tala om något annat som kunde vara ”normalt” i de här sammanhangen så skulle det väl vara att om väljarna är missnöjda med en borgerlig regering så röstar de på socialdemokraterna eller i varje fall rödgrönt och vice versa, men det är tydligen inte längre på det sättet. Socialdemokraterna har i valrörelsen talat mycket om att det behövs en förändring. Uppenbarligen har många väljare ansett detsamma, men istället för att, som man kunde tänka sig, de som gick från (s) till (m) för åtta år sedan skulle gå i omvänd riktning nu, har de gått till Sverigedemokraterna. De som har varit missnöjda med den borgerliga regeringen har alltså inte haft Socialdemokraterna som alternativ. Det svåra för Stefan Löfvén, och det som gör att den här valsegern inte kan innebära någon som helst segersötma, är att han får uppdraget att bilda regering, inte på grund av att folk vill ha en (S)-regering, utan för att ett stort antal väljare har valt SD.

Paradoxen är total. Tack vare – eller snarare på grund av – att SD har blivit stort får (S) bilda regering och får samtidigt ett starkt SD emot sig. Det här blir en riktig rysare. Jag är otroligt glad att det inte är jag som heter Stefan Löfvén.

Rosor delas ut idag - men inte till alla

Idag är det den 7 februari. Det är en vecka kvar till alla hjärtans dag, men eftersom det infaller ett sportlov kommer den skola där jag vanligtvis arbetar att fira idag. Firandet går till så att det delas ut rosor till personer som någon menar förtjänar att få en ros. Det kan vara en kärlekspartner, en bra kompis, någon man beundrar i hemlighet eller någon man bara vill göra glad med en ros. Kort sagt, det är ett sätt att sprida glädje. Elevrådet säljer rosor innan den aktuella dagen så att man kan köpa en ros och tala om vem som ska ha den. Rosorna delas sedan ut genom att några elever går runt i skolan under musik och sång, kliver in i klassrummen och gör lite show av det hela. Så långt är allt kul och positivt.

Det finns dock en baksida med det här. Vartenda år och i nästan varje klass finns någon eller ett par elever som aldrig någonsin får en ros. Varje gång det här inträffar och jag befinner mig i klassrummet mår jag dåligt. Det sitter alltid någon elev där som bara krymper ihop under ceremonin och som vet på förhand att någon ros blir det inte för hennes eller hans del. Kanske försöker han eller hon se lite glad ut, men ögonen säger för det mesta något annat. Visserligen brukar det även delas ut godis till alla, så något får även de här eleverna, men minuterna efteråt, när de som fått sina rosor glatt läser på de medföljande korten och berättar (eller inte berättar) vem de fått sin ros ifrån så sitter ett par elever tysta och har inget att delta med.

Jag vet inte vad man ska göra åt det här eller om det ens är möjligt att göra något. Rosutdelningen är uppskattad och en väl inrotad tradition, men för den som inte är den där populära killen eller tjejen så är den en pina. Jag har sett det ett antal gånger och känt mig ganska maktlös. Det är faktiskt lite skönt att jag slipper det den här gången.

Mormor och hennes familj - ett gammalt foto

Jag har så länge jag minns tyckt om att titta på gamla fotografier. Min mormor hade flera album från sin barndom eftersom hennes pappa var fotointresserad. Dessa bilder är en guldgruva och jag tror inte att det är allom förunnat att kunna studera vardagsbilder från familjelivet som det såg ut i början av 1900-talet. Mormor Karin satt också gärna och tittade på de gamla fotona och hon berättade om och om igen för mig om vilka personerna var. Mormor var i princip min dagmamma och jag gick hem till henne och morfar varje vardag från det att jag var sju tills att jag var 16 år gammal. Maten fanns alltid färdig - och himmel vilken god mat hon lagade... Detta blogginlägg tillägnas mormor Karin Freja Vilhelmina som föddes den 15 december 1909. Jag är så tacksam att ha fått lära känna såväl mina far- som morföräldrar och ha dem kvar ända tills jag blev vuxen.

Mormor tyckte som sagt om att sitta och bläddra i de gamla albumen. Hon tog sig dessutom för med att skriva ner små historier från sin barndom. Lägenheten på Linnégatan 50 i Göteborg finns beskriven i detalj och en hel del hyss som de fyra barnen ställde till med, till exempel när storasyster Daga och mormor hade gått upp tidigt en söndagsmorgon för att gå till söndagsskolan. De rullade upp håret på papiljotter och hade tydligen sett ganska anskrämliga ut när de smet iväg till kyrkan utan att de väckte någon annan i huset. Föräldrarna skämdes en aning över flickornas tilltag, men mormor sa att de hade sluppit få smäll. Uppenbarligen var den förseelsen värre för 100 år sedan än vad den skulle ha varit idag, när nog de flesta hade fått sig ett gott skratt.

På bilden här sitter mormor tillsammans med sin mamma och sina syskon. Yngste brodern Knut längst till vänster, mamma Freja, mormor Karin, äldste brodern Sven och storsyster Daga längst till höger. 

Jag vet inte var bilden är tagen, kanske i Göteborgstrakten, där familjen bodde eller i Hindås, där jag vet att de tillbringade någon eller ett par somrar. Årtalet kan vara 1916 eller 1917. Knut föddes 1912 och han ser ut att vara kanske fyra eller fem år. Särskilt glad ser han inte ut, men det gör han nästan inte på någon bild (utom på en där han precis har fått en cykel). 

Vid det här tillfället ser de ut som vilken någorlunda lycklig barnfamilj som helst och ingen av dem vet vad som väntar redan inom ett eller två år. Våren 1918 insjuknade Freja i spanska sjukan och dog ifrån man och barn. Mannen gifte om sig redan efter något år, vilket naturligtvis inte var lätt för barnen och inte för hans nya hustru heller. Båda pojkarna kom lite "på glid" och hamnade på sjön. Sven gifte sig så småningom med en kvinna som man nog kan säga räddade honom. Knut omkom under andra världskriget när det engelska handelsfartyg han arbetade på antingen torpederades eller sprängdes av en mina i engelska kanalen. Daga gifte sig men en man som drack, de flyttade till Persien och där fick hon en dotter som dog något år gammal efter att fått i sig något som var giftigt. Både Sven och Daga dog innan de fyllt 60 år. 

Min mormor var nog den som klarade sig bäst av syskonen. Mannen hon valde till livskamrat var otroligt snäll och hon överlevde alla sina helsyskon med flera decennier. Hon fick en halvbror senare, när hon var nästan 16 år. Han är fortfarande vid god vigör och bjöd oss på lunch för bara några dagar sedan. 

Nu gratulerar jag dig mormor fast det är en dag för sent. Vi saknar dig!